2010
2010 är över och förbi. Vad hände där? Tiden flyger iväg och samtidigt som det är skönt så skrämmer det mig. Jag är i alla fall glad att jag har tagit dom besluten jag har i livet och valt att verkligen leva. Hade jag (God forbid) dött imorgon så hade jag varit 110% nöjd med vad jag redan har hunnit med på mina 21 år i livet.
När 2010 började så hade jag varit i Sverige i ca 2 månader. Jag mådde inte jättebra och saknade New York fruktansvärt mycket. Jag trodde aldrig i hela mitt liv att det skulle bli så jobbigt och hemskt att lämna en stad som jag bott i 13 månader. Tji fick jag, big time. Jag lämnade inte bara New York, men också mitt nya liv, mina nya vänner, mina nya erfarenheter, mitt nya språk, min nya familj, min nya vardag. Allting lämnade jag bakom mig. Vad jag än såg och hörde i Sverige blev jag påmind om något som var ännu bättre i New York. Dock blev detta bättre med tiden.. såklart.. då jag sakta men säkert kom in i mitt vanliga liv i Sverige igen. Detta hade aldrig varit möjligt om det inte vore för mina fantastiska vänner. En sak som jag lärt mig 2010 är att jag är en väldigt lyckligt lottad människa. Mina underbara vänner gjorde mitt liv så bra år 2010. Gamla som nya. Men jag har legat hemma i min säng många gånger och tackat gud för..
Lina Andersson. Jag och Lina har gått igenom eld och vatten ihop. I nuläget finns det nog ingen annan av mina vänner som vet så mycket om mig som Lina. Allting som händer i mitt liv får hon reda på, och vice versa. Många dagar av 2010 har spenderats med henne och jag vet att jag alltid kan tjata om NY och hur mycket jag saknar det och vad vi gjorde varje dag där.. trots att Lina har hört dom här historierna 45.000 gånger tidigare, så lyssnar hon ändå och hon förstår precis vad jag menar. För hon har varit i precis samma sits.
När jag inte hade mysigt med mina vänner så hittade ni mig i dansstudion. Min kärlek till dansen har bara växt med varje dag som har gått och i början på 2010 bestämde jag mig för att börja på det internationella dansprogrammet på Broadway dance center i NYC. Jag började undervisa mycket mer än innan och det var dansjobb till höger och vänster. Trots att det resulterade i en väldigt trött och utmattad Anna så var jag ändå lycklig.
Sommaren kom och min avresa närmade sig.. jag spenderade mycket tid med mina nyfunna vänner Wille, Erik och Johan och såklart med mina gamla krigare också. Jag hade bästa livet under sommaren. Jag kan nog tala för alla i min vänskapskrets när jag säger att vi hade bästa livet. Vi hade det så sjukt mysigt och var ute på äventyr var och varannan dag. En favorit var när jag, Erik, Elin och Johan spontant åkte till Liseberg och gick loss. Som sagt.. Bästa livet.
Innan jag ens hann reagera så var det dags för mig att sticka igen. Det var känsloladdat på flygplatsen när Erik, Johan och Sara lämnade av mig. Jag grät inte bara för att jag skulle sakna mina vänner och mitt liv i Sverige.. men också för att jag började tänka om detta verkligen var rätt beslut av mig. Dom känslorna försvann sekunden jag satte min fot på amerikansk mark. Bara lukten av New York ville få mig att gråta igen. Jag var hemma. Och det dröjde inte länge förrän en annan av mina närmsta i livet var vid min sida igen.. Sara Sundberg. Min älskade Neger Sara kom och höll mig sällskap i drygt en månad. Vilket jag är väldigt tacksam över. Hon var vid min sida när jag skulle fixa lägenhet och installera mig med en massa nödvändigheter när man ska bo ensam. Utan henne hade det hela nog känts lite tyngre än vad det gjorde. Efter hon åkte hem tog det 3 veckor sen var hon tillbaka igen.. och nu väntar jag på henne en tredje gång. För i slutet på februari är hon tillbaka hos mig!!
En person som jag måste tacka lite extra mycket, och som jag älskar mer än något annat på denna jorden är ju självklart.. Lars Nordbeck, Larsa, Lasse, Pops, Nubbe, Pappa.. min älskade fina pappa som alltid har stöttat mig och som alltid har varit världens bästa pappa och tagit hand om mig och Fredrik på bästa möjliga sätt. Vi har gått igenom så mycket ihop och när mamma gick bort hade jag aldrig fixat det hela utan pappa. Inte en chans. Jag kommer aldrig någonsin kunna tacka honom nog för vad han har gjort för mig. Utan tvekan världens bästa pappa. Jag har tackat gudarna många gånger för att jag har pops i mitt liv!!
Nu har jag ännu en gång byggt upp mitt liv här i staterna, och med en massa gamla och nya vänner mår jag som aldrig förr. Jag bor med min älskade Frida i Brooklyn (och denna människa skulle behöva ett helt inlägg för sig själv hon också). Jag har fått vänner som jag idag inte hade klarat mig utan. Och det bästa av allt.. jag får dansa all day every day. Det blir inte mycket bättre än såhär. Living the dream, helt klart.
Jag brukar ofta tänka på min resa och mitt liv. Jag har gått igenom mycket och jag är stolt över mig själv att jag har tagit mig dit jag är idag. Jag är stolt över att jag verkligen kämpar för min dröm.. för att jag gör det jag verkligen vill i mitt hjärta och inte lyssnar på alla andra. Visst känns det tungt ibland att jag alltid kommer vara ifrån ett av mina hem, hur jag än vrider och vänder på det. Men det är okej. Jag har insett att människor som verkligen betyder något kommer att finns där för mig regardless. Spelar ingen roll om det handlar om 3 månader framåt eller 6 år. Min NY familj kommer alltid vara min NY familj. Min Sverige familj kommer alltid vara min Sverige familj.
Så tack alla fina som gjorde mitt 2010. Ni vet vilka ni är.. och något säger mig att 2011 kommer bli så jävla mycket bättre. WAKA WAKA EH EH!!
När 2010 började så hade jag varit i Sverige i ca 2 månader. Jag mådde inte jättebra och saknade New York fruktansvärt mycket. Jag trodde aldrig i hela mitt liv att det skulle bli så jobbigt och hemskt att lämna en stad som jag bott i 13 månader. Tji fick jag, big time. Jag lämnade inte bara New York, men också mitt nya liv, mina nya vänner, mina nya erfarenheter, mitt nya språk, min nya familj, min nya vardag. Allting lämnade jag bakom mig. Vad jag än såg och hörde i Sverige blev jag påmind om något som var ännu bättre i New York. Dock blev detta bättre med tiden.. såklart.. då jag sakta men säkert kom in i mitt vanliga liv i Sverige igen. Detta hade aldrig varit möjligt om det inte vore för mina fantastiska vänner. En sak som jag lärt mig 2010 är att jag är en väldigt lyckligt lottad människa. Mina underbara vänner gjorde mitt liv så bra år 2010. Gamla som nya. Men jag har legat hemma i min säng många gånger och tackat gud för..
Lina Andersson. Jag och Lina har gått igenom eld och vatten ihop. I nuläget finns det nog ingen annan av mina vänner som vet så mycket om mig som Lina. Allting som händer i mitt liv får hon reda på, och vice versa. Många dagar av 2010 har spenderats med henne och jag vet att jag alltid kan tjata om NY och hur mycket jag saknar det och vad vi gjorde varje dag där.. trots att Lina har hört dom här historierna 45.000 gånger tidigare, så lyssnar hon ändå och hon förstår precis vad jag menar. För hon har varit i precis samma sits.
När jag inte hade mysigt med mina vänner så hittade ni mig i dansstudion. Min kärlek till dansen har bara växt med varje dag som har gått och i början på 2010 bestämde jag mig för att börja på det internationella dansprogrammet på Broadway dance center i NYC. Jag började undervisa mycket mer än innan och det var dansjobb till höger och vänster. Trots att det resulterade i en väldigt trött och utmattad Anna så var jag ändå lycklig.
Sommaren kom och min avresa närmade sig.. jag spenderade mycket tid med mina nyfunna vänner Wille, Erik och Johan och såklart med mina gamla krigare också. Jag hade bästa livet under sommaren. Jag kan nog tala för alla i min vänskapskrets när jag säger att vi hade bästa livet. Vi hade det så sjukt mysigt och var ute på äventyr var och varannan dag. En favorit var när jag, Erik, Elin och Johan spontant åkte till Liseberg och gick loss. Som sagt.. Bästa livet.
Innan jag ens hann reagera så var det dags för mig att sticka igen. Det var känsloladdat på flygplatsen när Erik, Johan och Sara lämnade av mig. Jag grät inte bara för att jag skulle sakna mina vänner och mitt liv i Sverige.. men också för att jag började tänka om detta verkligen var rätt beslut av mig. Dom känslorna försvann sekunden jag satte min fot på amerikansk mark. Bara lukten av New York ville få mig att gråta igen. Jag var hemma. Och det dröjde inte länge förrän en annan av mina närmsta i livet var vid min sida igen.. Sara Sundberg. Min älskade Neger Sara kom och höll mig sällskap i drygt en månad. Vilket jag är väldigt tacksam över. Hon var vid min sida när jag skulle fixa lägenhet och installera mig med en massa nödvändigheter när man ska bo ensam. Utan henne hade det hela nog känts lite tyngre än vad det gjorde. Efter hon åkte hem tog det 3 veckor sen var hon tillbaka igen.. och nu väntar jag på henne en tredje gång. För i slutet på februari är hon tillbaka hos mig!!
En person som jag måste tacka lite extra mycket, och som jag älskar mer än något annat på denna jorden är ju självklart.. Lars Nordbeck, Larsa, Lasse, Pops, Nubbe, Pappa.. min älskade fina pappa som alltid har stöttat mig och som alltid har varit världens bästa pappa och tagit hand om mig och Fredrik på bästa möjliga sätt. Vi har gått igenom så mycket ihop och när mamma gick bort hade jag aldrig fixat det hela utan pappa. Inte en chans. Jag kommer aldrig någonsin kunna tacka honom nog för vad han har gjort för mig. Utan tvekan världens bästa pappa. Jag har tackat gudarna många gånger för att jag har pops i mitt liv!!
Nu har jag ännu en gång byggt upp mitt liv här i staterna, och med en massa gamla och nya vänner mår jag som aldrig förr. Jag bor med min älskade Frida i Brooklyn (och denna människa skulle behöva ett helt inlägg för sig själv hon också). Jag har fått vänner som jag idag inte hade klarat mig utan. Och det bästa av allt.. jag får dansa all day every day. Det blir inte mycket bättre än såhär. Living the dream, helt klart.
Jag brukar ofta tänka på min resa och mitt liv. Jag har gått igenom mycket och jag är stolt över mig själv att jag har tagit mig dit jag är idag. Jag är stolt över att jag verkligen kämpar för min dröm.. för att jag gör det jag verkligen vill i mitt hjärta och inte lyssnar på alla andra. Visst känns det tungt ibland att jag alltid kommer vara ifrån ett av mina hem, hur jag än vrider och vänder på det. Men det är okej. Jag har insett att människor som verkligen betyder något kommer att finns där för mig regardless. Spelar ingen roll om det handlar om 3 månader framåt eller 6 år. Min NY familj kommer alltid vara min NY familj. Min Sverige familj kommer alltid vara min Sverige familj.
Så tack alla fina som gjorde mitt 2010. Ni vet vilka ni är.. och något säger mig att 2011 kommer bli så jävla mycket bättre. WAKA WAKA EH EH!!
Kommentarer
Trackback
